Det ordnar sig alltid

När jag separerade från exet så gick jag in i en rejäl kris. Ett halvår tidigare hade min pappa dött & det blev bara för mycket för mig. Jag miste de två viktigaste männen i mitt liv på kort tid. Separationsångesten malde i mig dag som natt!

Samtidigt som jag försökte bearbeta krisen jag hamnade i så blev jag samtidigt deprimerad. Jag åkte in & ut på psyket flera gånger & jag var väldigt nära på att avsluta mitt liv. Vilket jag idag inte kan förstå. Jag skäms över att jag kunde tänka så då, men jag kunde verkligen inte fokusera på de bra sakerna jag hade i mitt liv, till exempel mina älskade barn, min övriga familj, mina vänner, att jag faktiskt kommit in på universitet & att jag hade ett bra jobb. Men jag vet att de antidepressiva tabletterna jag åt, som de flesta, har som biverkan att man kan sjunka ännu längre ner i skiten. Därför läggs många in under tiden man sätter in tabletter som dessa just för att undvika att patienter begår självmord.

En annan biverkan som tabletterna kunde ge var viktnedgång & det "drabbade" mig. Jag gick ner 13 kilo på ganska kort tid. Jag vägde det sista 53 kg som är ganska lite med tanke på att jag är 176 cm lång. Min läkare ville att jag skulle kombinera min medicin med en annan som man tvärtemot kunde gå upp i vikt på. Jag tackade nej för jag visste att hade jag mitt i min depression också blivit tjock (som han sa var vanligt), så hade jag bara mått ännu sämre.

Jag trappade på eget bevåg ner på medicinen efter att ha ätit den i många månader & efter några veckor var jag helt utan. Jag mådde bra igen & ville inte proppa i mig mer tabletter. För det kan jag säga, OJ vad tabletter jag åt. Antideppressiva, insomningstabletter, tabletter mot oro för att öht komma igenom dagarna..jag kände att nu fick det räcka.

När jag hade slutat så började jag så sakteliga gå upp i vikt & nu har jag passerat 60 kg. Jag är otroligt glad att jag är tillbaka i mitt välmående igen. Men detta med vikten retar mig nåt så sjukt. Visst jag var väldigt smal men jag trivdes med det. Sen har jag alltid haft ett konstigt förhållande både till mat & till min kropp.

Borde kasta ut den förbaskade vågen som bara står där så skinande fin & retas. Den sätter griller i huvudet på mig..

Jag har iaf lärt mig massor om mig själv på den jävligaste resan jag nånsin upplevt & det är jag i efterhand glad för MEN jag skulle hellre ha den ogjord för fy vad jag mådde dåligt! Eller om man säger såhär, min pappa mår jag fortfarande dåligt över & jag kommer sakna honom varje dag i resten av mitt liv. Men mannen jag lämnade är jag över & förbi fär längesen...

Trots att det ibland känns som om livet är skit & aldrig kommer bli bättre så tänker jag numer väldigt ofta "det ordnar sig alltid" & det ska jag fortsätta tänka. För jag VET att det oftast gör det! :)