Personbästa

Om ett litet tag har jag slagit personligt rekord i hur länge jag nånsin varit singel sen jag var 13.

Efter mitt första fyraåriga förhållande var jag singel i ca 9 månader. Efter att det nya förhållandet sprack efter nästan tre år så var jag singel i ca 1 år. Det var då jag träffade barnens pappa. Vi levde tillsammans i 6 år & efter han flyttade ut så träffade jag min stora kärlek efter bara 4 månader. Med honom var jag tillsammans i 2år & 8 månader. Det har nu snart gått ett helt år (!!!) sen vi bröt upp & jag kommer slå nytt rekord. Ett bra eller dåligt rekord det vet jag inte men iaf...

Funderade på honom igår & fasen va snabbt man glömmer hur man hade det tillsammans. Då menar jag inte bara det dåliga utan även allt som gällde oss. Jag som kände denna människan så väl trodde jag, men nu har jag inte längre nån aning om vem han är, vad han gör eller hur han mår.

Barnen pratar fortfarande om honom ibland, såklart, jag känner inte längre då att det är jobbigt. Jag lyssnar på vad de säger, vi skrattar åt saker vi gjort & jag besvarar undringar som de har. Men jag märker att även dom börjar "läka" efter vårt uppbrott. Skönt men jag kan ibland tycka att de kunde ha varit utan den resan. För hur det än är nu så har de saknat, varit ledsna & undrat.

Jag tror inte jag har haft nån genomtänkt taktik för att komma över honom riktigt. Men jag tillät mig att må så dåligt som jag kände att jag faktiskt gjorde, jag grät, skrek, hade ångest, spydde & satte livet på paus. Isolerade mig här hemma, jobbade inte, träffade inga vänner tills jag en dag var trött på att vara ensam, grina, känna ångest & längta efter något som jag aldrig mer skulle få. Då kammade jag till mig, började träna och omgav mig med personer som jag tyckte om.
Alla mina vänner har varit ett fantastiskt stöd & alla har på sitt sätt stöttat mig i kampem mot ett helt hjärta.
Det som också gjorde att jag kunde släppa var att jag fick reda på att han gått vidare, träffat en ny tjej som han sen också snabbt blev sambo med. Att han inte längre hörde av sig till mig mer gjorde också sitt. För jag kan nästan säga att hade han fortsatt sms:a eller maila mig så hade jag fortfarande idag suttit kvar med en längtan och en förhoppning om att vi kanske kanske en dag skulle återförenas igen..

Musik glömde jag ju...musiken har fört mig vidare!

">