Varför..

...är det så lätt att ge andra de råden som man själv inte kan ta till sig?

Fick just ett samtal från en kompis som var helt förstörd. Han har haft ett vansinnigt trasigt förhållande med sin tjej länge. Han grät & orkade egentligen inte prata men behövde stöttning i kampen med att stålsätta sig. Han har länge försökt bryta men det är ungefär lika hopplöst som en groda utan ben. Han klarar det bara inte. Efter några minuter hörde jag inte längre vad han sa & han valde att lägga på.

Jag skickade ett långt sms till honom:

Du måste inse att du är värd något bättre(...)
Men det första är att bryta kontakten helt. Det smärtar men på sikt är det det bästa. Då bleknar känslorna successivt och efter ett tag går det att andas igen. Var inte hård mot dig själv utan tillåt dig att vara ledsen, arg, förbannad och förtvivlad. Men sen får du säga till dig själv att nu räcker det. Du klarar dig utan henne. Ring eller hör av dig när du vill oavsett om du behöver stöttning eller bara vill prata. Jag finns här! Kramar

Känner mig maktlös! Vet så väl hur han har det men jag vet också att det kvittar vad någon annan säger så därför vill jag inte ligga på för mycket om att han ska klippa helt. När man mår så dåligt, jo man lyssnar och vet att det som sägs är sant men sen konstruerar man om allt innan det hinner landa i ens hjärna. Tankarna tar liksom över tankarna. Lät ju snurrigt som bara den. Det jag försöker säga är att man vet att det är så man borde göra men inne i huvudet sitter nån liten djävul & skrockar hånfullt: Sådär kommer du ändå inte göra, du kommer ringa eller höra av dig så fort du bara får chansen och det vet du & du kommer fortsätta att tro på att det till slut blir bra & därför är du inte villig att släppa taget riktigt än!" Denna lilla djävul måste man kväva, få tyst på fanskapet för alltid eller åtminstone tills den värsta stormen bedarrat.

Men det är inte bara att tysta demonen utan jag tror också för att man ska kunna komma vidare så måste man ta reda på vad det bottnar i, varför det är så svårt att gå och varför man gör de val man gör. Får man bara en förklaring (sann eller ej men bara man köper den) så gör det saker & ting lättare. Man kan på nåt sätt lägga ifrån sig ansvaret även om det är man själv som basar över sitt liv. Man kan aldrig skylla på någon annan att man handlar som man gör pga tidigare upplevelser men man kan bättre FÖRSTÅ varför man gör som man gör & DET hjälper en framåt. I alla fall så hjälpte det mig!

Sen är det ju så att ju destruktivare förhållande desto svårare att bryta sig loss av någon underlig anledning. Försöker man komma ihåg att det väldigt ofta är så så behöver man inte heller klandra sig själv för att man är svag, klen & vankelmodig i sina beslut om man ska lämna eller ej. Detta är ett välkänt fenomen som drabbar många av oss människor och det har sina förklaringar. För att man fastnar i den "fällan" betyder inte att man är en sämre människa utan det handlar om att man på vägen förlorat sin självaktning och sitt eget värde. Känslan av att vara värdelös, att inte duga bidrar till att man stannar kvar. Samtidigt för att man är rädd för att bli ensam & känslan av att vara oälskad river & sliter i oss som hungriga vargar sliter itu ett köttstycke.

Jag vill finnas till hands men känner att jag har tillräckligt själv just nu, men det får jag helt enkelt lägga åt sidan. För nu är det min tur att försöka stötta även om jag inte helt är färdigläkt själv.