Otäcka minnen

Sitter på jobbet & har inget mer kvar att göra så jag fastnade framför datorn lite.

När man inte har så mycket sysslor så finns det mycket tid för tankarna att slå rot i skallen.
Det som gnager mig är att jag faktiskt tar mer illa vid mig när jag hör nåt ifrån första killen än vad jag kanske tror.

Vi var tillsammans i fyra år. Fyra år som var mer helvete än himmel. Han var en ganster som söp & sniffade så mycket han bara orkade. Det var inte ovanligt att han satt ute & sniffade i 12 timmar. Vi bestämde många gånger tid & plats vart vi skulle ses men han dök aldrig upp. Jag hittade alltid honom med ett gäng tändargasflaskor, kontaktlim eller kemiskt ren.

Han misshandlade folk till höger & vänster helt utan anledning. Hade någon en ful jacka så kunde han slå den stackarn sönder & samman. Råkade någon kille prata med mig liiite för länge så fick han stryk & jag var en hora. Ja jag var alltid en jävla hora, fitta, slyna eller slampa. Han var aggressiv & blev portad i skolan, han åkte fast för skadegörelse, stöld, olovlig körning & till slut hamnade han på ett ungdomsboende.
Han var otrogen med min bästa kompis när jag var bortrest. Han var otrogen natten till min konfirmationsdag & kom därför sent. Han var otrogen med en annan kompis dagen innan vi skulle förlova oss & han hade alltid ett harem med tjejer efter sig.

Han slog mig inte men han gjorde mycket annat. Gapade, skrek & puttade på mig. Gjorde mig till åtlöje inför andra.
En gång när jag hade ramlat fick jag stora sår på 4 fingrar. Jag vaknade en natt av smärta. Då satt idioten upp bredvid mig & drog av alla mina sårskorpor så blodet rann.
En annan gång vaknade jag att han höll på att ta livet av mig genom att försöka strypa mig.
Vid ett tillfälle när vi var hemma hos honom ville han att jag skulle lägga mig i hans säng medans han gick ut i köket för att hämta något. Han kom tillbaka med en stor köttkniv, satte sig på min mage & satte kniven mot min strupe & hotade att skära halsen av mig. Var den jävla ilskan kom ifrån vet jag inte, men det var en sån dag då han suttit & boffat i många timmar. Jag skrek att han lika gärna kunde döda mig men att han väl var för feg & det var han.
Detta var bara några få av alla galenskaper han hade för sig så det kanske inte är så konstigt att jag känner som jag gör för honom.

När jag en gång i augusti för 10 år sen sprang på honom i stan så tjatade han på mig att ta en öl av honom & okej jag gjorde det till slut. Skulle jag aldrig ha gjort..den var spetsad med GHB & jag märkte inget, om det var för att jag redan var onykter eller om det inte smakade det vet jag inte.
Jag tappade iaf medvetandet & sen visade det sig att han hade haft sex med mig. Kommer bara ihåg vart jag vaknade till liv & att jag då ringde min kompis som åkte med mig till Sahlgrenska för att få mina skador dokumenterade.

Vid denna händelse var jag tillsammans med mina barns pappa & han kom efter sjukhuset ner till polishuset. Han stöttade mig men ville såklart veta vad som hänt vilket jag inte kunde redogöra för.

På återbesöket på Sahlgrenska några veckor senare visade det sig att jag var gravid!!
Jag började gråta, tänk om det var dårens barn. Men det sa läkaren var en omöjlighet, det hade inte kunnat visa sig så fort. Vi pratade noga igenom vad vi skulle göra, behålla det eller avbryta graviditeten. Vi valde att behålla det men hela tiden så gnagde det i oss båda: tänk om hon (läkaren) hade fel..
Kan säga att det var en jobbig graviditet & D, pappan tog lite avstånd mot magen. Han ville inte börja älska ett barn som senare kanske skulle visa sig inte var hans.

På MVC berättade jag vad som hade hänt & sa att oron plågade mig dag som natt. Barnmorskan sa att jag skulle lita på vad läkaren sagt men frågade ändå: Vad kommer du göra i fall det ändå visar vara hans (idiotens) barn? Kommer han få vara delaktig?
Detta gjorde ju att jag inte oroade mig mindre precis.

Vi var på familjerätten, men jag sa inte vem det ev kunde vara som var pappan för jag tänkte att var barnet hans så skulle han minsann aldrig få veta det, han skulle inte få förstöra detta lilla oskyldiga barn. Jag sa istället bara att jag inte visste vem personen var. Vi lämnade blodprover, jag & D för att de sedan skulle kunna göra ett faderskapstest när bebisen var född.
Vilken jävla lååång väntan!!

Så kom den dagen då han, den älskade lille killen föddes. Han var helt fantastisk söt men fortfarande fanns oron där. Vems var han? Blodprov togs & nu var det bara att invänta svar.
D höll lite distans, kanske inte fysiskt men psykiskt. Han ville inte helt ta till sig honom.
Som vanligt började folk kommentera vem bebisen var lik & jag & D bara tittade på varandra & tänkte nog samma sak..

Så ringde en kvinna från familjerätten en dag efter tre veckor. Jag sa till henne direkt att jag inte ville veta..
-Jo det vill du, sa hon. Det är D som är pappa.

Tårarna bara strömmade ner för mina kinder (liksom nu). Vilken lycka! All oro som jag burit på i nästan ett helt år bara försvann.

Jag kastade mig på telefonen & ringde till D som jobbade. Han blev så lättad & glad att han fullständigt bröt ihop. När han sen kom hem så släppte han inte sonen på hela kvällen & han grät igen av glädje.

Nej denna idiot har gjort nog men nu funderar jag på om GHB:et är det som kan ha gjort att sonen ev fått ADHD..men jag vet inte om det kan kan medföra såna "skador"..

Ett långt inlägg blev det, men nu har jag fått rensa, än en gång...