Helt slut

Sparkar, slag både med händer & tillhyggen, hårda ord, spottloskor, mycket tårar & skrik från barn & föräldrar, bebis med magont och nattsamtal med orolig mamma. Det är vad mitt nästan dygnslånga arbetspass har bestått av.
Man ska vara både mjuk, förstående, konsekvent & rättvis i gränssättning både mot barnen & de vuxna helst utan att tappa ansiktet. Man står för tröst & trygghet & man ska vara på alerten och kunna se ALLAS behov hela tiden. Samtidigt som man ska orka lyssna på alla de vidriga historierna som de panikångestfyllda föräldrarna & deras barn bär på.

Det är inte lätt att vara allt i allo i en takt på 120 knyck från det att man kommer tills man går hem. Man är som en urvriden disktrasa men det är värt allt slit. Man får ändå mycket tillbaka & man vet att man klarar av det för att man är så betydelsefull för dessa stackars trasiga ensamma människor. Vi är ofta deras enda trygghet och man blir så varm i hjärtat när man ser att de faktiskt har det gott också mitt i all bedrövelse & då många gånger på grund av det vi ger.

Jag känner att jag har lite att klaga på i jämförelse med de här familjerna men såklart finns det alltid dom som har det värre än sig själv & det kan man inte alltid tänka på när man själv mår dåligt. Då hade ju ingen behövt må dåligt. Men när jag ser alla dessa vilsna trasiga själar så får jag ändå ett slags kvitto på vilket fantastiskt liv jag har..