Kan man inte?

"Man kan aldrig ha för många vänner" sägs det ju. Men kan man verkligen inte det?

Jag har ganska många vänner & jag känner att jag inte hinner med alla så mycket som jag skulle vilja. Några umgås jag såklart mer med än andra. De uppfyller alla olika behov. Vissa är ganska ytliga, svåra att komma nära inpå, de är festprissar & jag har kul tillsammans med dom utan att gå på djupet för mycket.

Andra står för nån slags trygghet, jag vet att de finns vilken tid på dygnet som helst om jag skulle behöva dem. Jag kan älta allt möljigt utan att de tröttnar. Eller det kanske de gör men de säger iaf inget.
Några har jag känt sen jag var liten, de känner mig utan & innan & vet nästan precis hur jag tänker i olika situationer utan att för den sakens skull ta mig för givet. Några är allt-i-allo, partyvänner som jag har jäkligt kul med men också kan prata med om allt. Vi kan umgås med barnen, utan barnen, hemma, eller på krogen & nästan alltid har vi lika kul oavsett vart vi är.

Jag känner att jag har för lite tid för att vårda mina vänner & det känns tråkigt att behöva prioritera vem jag ska umgås med istället för att hinna med alla.

Min bästa vän har nästan helt försvunnit ur mitt liv & det känns lite tråkigt. Men under alla år så är det jag som hört av mig, jag som vårdat vår vänskap & jag som har varit den drivande. Jag orkar helt enkelt inte längre. Det kan ju inte vara meningen att det bara ska ligga på den ena att upprätthålla nån regelbunden kontakt. I en vänskapsrelation är det precis som i ett kärleksförhållande, man är två om att få det att fungera. Jag har gett upp nu. De senaste 8 månaderna så har vi pratat i telefon 3 ggr & setts 1 gång.
Jag känner att är inte jag viktigare för henne än så, ja då får det väl vara då.
På nåt konstigt sätt blir det krävande att prata med henne nu när det är så sällan. Vi missar så mycket i varandras liv & det känns jobbigt att uppdatera varandra om allt som hänt det senaste tiden.

Jag har många gånger varit besviken på henne för att hon inte hör av sig men sen jag bestämde mig för att strunta i henne så känns det faktiskt bättre. Jag väntar inte längre på att hon ska ringa & jag räknar inte med henne om vi andra ska göra nånting. Man kan nog säga att jag har gjort slut med henne efter en 25 år lång vänskap. Men jag är inte på något sätt sur eller arg på henne. Jag har bara tappat lusten att vara den som håller ihop oss...