Sonen frågar mig ibland om jag saknar "M" (exet) och jag brukar svara att jag inte gör det. I början sa jag några gånger att jag gjorde det men sen nekade jag trots att jag gjorde det. Det har varit för att liksom visa för honom att vi klarar oss fint utan honom utan att för den sakens skull döva hans känslor. Varje gång har jag ställt samma fråga tillbaka och sagt att det är helt okej om HAN saknar honom eller är ledsen för att han inte längre finns i våra liv. Jag vill att han ska kunna säga det till mig även om inte jag känner samma sak och det har han gjort. I början var han väldigt ledsen och okoncentrerad och funderade nog mycket. Vi pratade en del och jag bekräftade vad han kände utan att försöka säga att det bästa var att det blev som det blev. Jag vill att han ska få känna utan att jag ska stå där med alla lösningar och få honom att tänka i andra banor. Sorgen behövde komma ut och det tror jag att den gjorde på ett bra sätt.
Nu var det längesen frågan kom men imorse ställde han den igen.
- Mamma saknar du "M"?
- Nej det gör jag inte, gör du?
- Nej jag gör faktiskt inte det heller längre. Men jag saknar "T" och "S" (hans barn) ibland.
Så ja det kanske äntligen bleknat för honom med :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar