Det finns några få händelser i mitt liv som jag aldrig har berättat om för en endaste människa. Ibland funderar jag på dessa händelser men släpper tankarna ganska fort. För ännu så tänker jag att om jag aldrig pratar om dom så finns dom inte heller..
Jag tror att jag genast hade ångrat mig om jag berättat för någon och allt hade blivit mycket större än det faktiskt är..eller det är väl att bagatellisera händelserna men ni fattar säkert hur jag menar..dom är stora men hade blivit ännu större då..
Undrar om det är vanligt att göra som jag?
Haha..Jadu, man kan ju undra.Men jag tror det är ett rätt vanligt sätt att tänka- och om det nu inte är detså kan du ju iaf trösta dig med att JAG är likadan ;)
SvaraRaderaHaha tack då tröstar jag mig med det! :)
SvaraRaderaAlla är ju olika... men jag tror inte att det är bra att bära för mycket själv.
SvaraRaderaKolla på mig... nu går jag i terapi och det har visat sig att jag har ton av saker jag behöver få ut. Till slut rinner det liksom över.
Men som sagt... alla är olika. Men kan du och känner förtroende för någon... så prata vännen!
Massa kramar!
Jag tror inte heller det är bra att bära på för mycket. Jag har pratat, pratat och pratat men aldrig om detta. Men jag tycker nog ändå inte att just detta tynger mig så mycket. Kanske just för att jag har sänk minnena med en tung tyngd..
SvaraRaderaSkönt att du går och får prata av dig! :)
Jag gick med hos en terapeut förra året och oj vad jag lärde mig mycket av det. Det var guld värt! :)
Många kramar till dig!