En kompis ringde just & grät. Hon hade äntligen efter många år vågat klämma fram till sin man att hon ville skiljas. Hon kände sig som en svikare, så hemsk & elak både mot honom & barnen.
Vet precis hur hon känner...eller nej, vi var ju eniga jag & mina barns pappa när vi separerade vilket de inte är. Han vill inte alls vara med på detta & han har svårt att ta in det.
Jag tycker så synd om båda två. Jag gillar de så mycket, helt underbara människor.
Jag förstår henne & jag förstår honom...
Jag lider med båda två & jag vill & hoppas att hon känner att hon alltid kan ringa mig, vilken tid på dygnet som helst.
Kan bara känna lite...tack & lov att det inte är jag som har det där framför mig. Så mycket praktiskt som ska ordnas innan allt är klart...många gånger därför man inte gör slag i saken att bryta upp. Min äldsta son var 11 månader när jag började fundera på att lämna pappan...jag gjorde det när han var 5,5 år.. Så tid tog det.
Men å andra sidan hann vi få två underbara barn till! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar