Han kom

Han kom hit i sina arbetskläder..mmm sexigt!

Hans pappa hade skjutsat hit honom så han hade berätta för honom om mig. När han var här ringde hans bror & han sa även till honom att han var här.

Det kändes bra att han berättat om mig för dem. Kanske var jag bara inte en tröst i hans bedrövelse trots allt.

Vi tittade på tv & gick sen en sväng till kvarteskrogen där vi drack Irisch coffee. Vi fortsatte med vår ärlighet. Men någonstans ringde en varningsklocka då han berättade vidare om hans & sambons problem. Sitsen blev svår för mig & det sa jag till honom. Vad skulle jag säga om det han berättade. Jag valde i alla fall att stötta honom & sa att han nog måste bestämma sig för hur han ville ha det med henne & att jag önskade att det skulle bli som han ville med allt. Utan att egentligen riktigt veta vad han ville.

Såklart ville jag ju att de skulle flytta isär så att jag kunde få ha honom för mig själv. Men det ville jag inte säga till honom. Ville visa att jag faktiskt förstod & att jag inte bara tänkte på mina behov.

Men snacka om att jag blev förvirrad, vad fan hade jag för roll i det hela? Var jag bara någon han tröstade sig med? Men samtidigt hade jag svårt för att tro det. Många visste om mig, tom hans sambo. Han hade ringt mig en kväll när hon var hemma & hon hade frågat vem han pratade med & han hade sagt som det var. De hade börjat bråka men han tyckte att det var lika bra att lägga korten på bordet & inte smyga vilket hon gjort & det var pga av det som de nu satt i denna sitsen.

Även det kändes bra för mig, han ville inte mörka för henne att jag fanns. Sen vet jag ju inte VAD han sagt om mig.

När krogen stängde gick vi hem hand i hand & jag var helt salig, så himla förälskad.
Han sa att jag gjorde honom glad, att det var skönt att tänka på mig & längta efter mig, att det var längesen han mått såhär bra men att det bästa hade varit om våra vägar korsats om ett halvår då han hade ordnat upp allt.
Jag kunde inte annat än att hålla med. Jag hade nu blivit "den andra kvinnan".

För mig kändes det inte bra, jag visade honom hänsyn genom att lyssna på honom när han ville älta, jag ringde honom inte eftersom jag aldrig visste vart han var just då, ville inte ställa till det för honom. Men va fan, skulle jag behöva det? Nej, det var han som trasslat in sig inte jag...eller jo jag med, men jag hade ju ingen sambo.

Han sov över & inget "allvarligt" hände & det var bra. Jag tänkte att vi hinner det med om vi nu skulle fortsätta ses. Natten var i vilket fall som helst väldigt mysig & jag ville inte somna för då går natten så fort & han skulle tidigt upp till jobbet. Så skönt att få ligga sked tillsammans med någon igen.

På morgonen gick han & jag kände hur ledsen jag blev. Inte kanske just för att han gick utan för att behöva gå i ovisshet, skulle det bli någon fortsättning eller var det färdigt nu?

Efter nån timme ringde han för att se om jag hade kommit upp & han sa att han redan saknade mig. :) Då kände jag mig genast lugnare igen..

Vi pratade i telefon flera gånger under dagen & det kändes konstigt. Han var så dubbel i allt han sa. Han ältade sitt förhållande samtidgt som han sa att nästa år skulle bli det bästa i hans liv för att han nu mött mig. Men han kunde inte lova mig något & han var livrädd för att såra mig. Jaha, alltså för att han fortfarande inte visste hur det skulle bli mellan dem. Visst jag uppskattar ärlighet, men ALLT ska man nog inte säga.

Jag sa inte ett enda ljud om framtiden, men det gjorde han. Vi skulle gå på bio, laga nån mat han hittat ett recept på, vi skulle gå på hockey tillsamman, på Liseberg & fram i vår skulle vi gå på konserter som han redan nu börjat kolla upp.

På sätt & vis gjorde det mig glad MEN jag visste nästan till 100 att så skulle det inte bli & då tycker jag det är bättre att hålla tyst. För att uppmunta någon innan man själv vet ett skvatt om sitt liv, det är inte snällt!