Hur göra?

Var på utvecklingssamtal med sonen i måndags. Det blev ett jobbigt samtal.
När min son började i nollan så valde skolan att dela på de tre barnen som kom från förskolan. De placerade två av killarna i en klass & sonen hamnade ensam i en annan. Detta har han varit väldigt ledsen för ända sen dess. Han går i tvåan nu. Han har funderat mycket på varför det blev så, han har tagit på sig det..kanske var det för att han var si eller så. Han funderar väldigt mycket över saker denna lille killen.

Han har sen skolstart försökt med alla medel för att få vara hemma & han säger att han hatar skolan. Han hittade inte riktigt nån bra kompis i klassen utan hade bara en enda önskan & det var att få gå i samma klass som bästisen från dagis.

Han hakade med de stora killarna på deras inte alltid så bra idéer & han var ofta i händelsernas centrum. Han fick mycket skit av lärarna & de placerade honom i facket "stökigt barn". Jag blev vansinnig & ringde rektorn & bad om att få träffa henne. Jag förklarade att sonen var ledsen, inte ville gå till skolan & att han ville byta klass. Jag sa också att jag tyckte det var helt sjukt att de inte kunde se varför han var med de äldre killarna. Han hade ju för fasen ingen kompis i sin ålder & är det då så konstigt att följa med någon väl frågar om han vill vara med? Nej det tycker inte jag. Jag vet att han inte är guds bästa barn, han kan både svära & ibland slåss som så många andra barn. MEN att bemöta honom utifrån att han skulle vara en "värsting" det är helt galet. Till slut lever man upp till bilden av hur folk tror att man är. En bild som dessutom har blivit skapad av andra.

Rektorn tänkte i alla fall inte låta honom byta klass utan lösningen kanske vara att byta skola helt. Men hallå??? Är det inte att "straffa" honom igen. Ska han behöva byta skola som redan har det som han har det? Vilken idiot!! Det blev inget byte & nu är det äntligen bättre med vänner. Men jag upplever att han är en sorgsen deppig kille & jag vet inte riktigt varför.

När jag började prata om detta så brast det för mig & jag började gråta. Läraren sa att det var bra att jag tog upp det för detta var något hon med upplevt. Jag bad att skolsköterskan skulle kalla sonen till ett samtal eftersom jag vet att han har pratat med henne innan.

När vi gick hem så säger sonen:
- Mamma, jag tror att jag vet varför jag är lite deppig. Det är för att jag saknar M (mitt ex)så mycket.

Åh lilla gubben...allt blev så fel när det tog slut mellan oss. M var hemma, 30 mil härifrån när det hände & efter det har han inte pratat med barnen. Jag frågade om han ville ringa & prata med honom, men jag vet att M bara kommer tro att det är för att jag sagt till honom att göra det. Samtidigt undrar jag vad det samtalet isf kommer leda till. Ska jag låta honom ringa? Han ville väldigt gärna det..
Usch, det smärtar ordentligt att veta att han än en gång blivit ärrad av en separation pga av att vi vuxna beter oss som idioter. Denna gång blir det dessutom en helt avklippt kontakt eftersom han inte har något egentligt ansvar för mina barn..