Idag fyller barnens pappa år. Han ringde för några dagar sen & frågade om vi ville komma hem till honom & äta lite tårta idag. Klart vi ville det. Men eftersom han inte skulle vara hemma förrän 18 så föreslog jag att han kunde komma hit istället, så kunde jag bjuda på middag & fixa tårta. Han var inte svårflirtad kan jag säga. :)
Nu har han gått efter god mat, tårta & paketöppning. Jag är väldigt glad över att vi har en så bra relation som vi har. Jag räknar honom som en av mina bästa vänner. Vi kan ryka ihop så flisorna yr men lika snabbt e vi vänner igen. Vi kan prata om allt & då menar jag verkligen ALLT. Jag ställer upp för honom & hjälper till så mycket jag kan. Han gör detsamma för mig. Han var en otrolig klippa när jag för några månader sen var riktigt nere i skiten. Han ringde varje dag & kollade om jag levde, han ringde runt & fick tag i en psykolog han kände till, han hämtade mediciner på apoteket, tröstade mig så gott han kunde & ibland hade han barnen några extra dagar då jag inte orkade med mig själv. Han var så himla snäll & gullig & avslutade många av telefonsamtalen med: "Ta hand om dig nu gumman, du vet att jag älskar dig. Vi ska lösa detta ihop."
Mmm, han är helt enkelt fantastisk & det är kul att vi kan vara tillsammans allihop ibland. Ser att barnen tycker det är så himla skoj. De önskar nog fortfarande att vi ska flytta ihop igen. Men nej..
Älskar honom det gör jag, men inte på det sättet. Känner att jag är klar med honom som partner. Men att han alltid kommer ha en stor plats i mitt hjärta, det vet jag! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar