Tittade på "Spårlöst" & jag grinar lika mycket varje gång då de bortadopterade barnen finner sina biologiska föräldrar.
Det var skönt att få lätta på trycket lite. Passade samtidigt på att gråta för massa olika saker. Min pappa, min förlorade kärlek, att ha blivit blåst & sårad på ett svinaktigt sätt..
Har känt att jag det sista bara lagrat sorger & besvikelser. Men nu rann det över & nu känner jag mig lite lättare igen..oket på mina axlar är borta. :)
Nu ser jag fram emot några ljusa dagar igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar