Ovisshet

Eller ja det var väl bra på morgonen med. Han var gosig, höll om mig & kysstes precis som kvällen innan. Men jag upplevde att han var stressad. Hans sambo ringde men han valde att inte svara. "Bättre att inte svara än att behöva ljuga", sa han.

Jaha tänkte jag, men om hon vet om mig så behövde han väl heller inte ljuga? Alltså visste hon inte om hela historien...trodde jag kanske inte heller.
Vad fan höll jag på med? Jag hade lovat mig själv att ALDRIG jaga nån annans man, dels för att männen sällan lämnar sin sambo, fru eller tjej, men också för att jag vet hur det är att bli bedragen. Inget skoj alls. Det jag kan försvara mig med nu är att han faktiskt pratade som om han skulle lämna henne & att han sa att det hade vart bättre att vi hade träffats om ett halvår då han förmodligen hade sålt huset & flyttat. Men naiv & blåögd var jag väl....förblindad av kärleken!

I alla fall så hade han bråttom härifrån. Jag körde hem honom dit han bodde & sa att jag samtidigt kunde handla lite julklappar i det stora köpcentrat en bit från honom.

När vi väl kom fram så gick han med mig & handlade han med. Jag frågade om det kändes jobbigt att vara på "hemmaplan" med mig då folk kunde se. Men det tyckte han inte. Vi sprang på några av hans vänner & han presenterade mig för alla. MEN inget hålla handen eller inga pussar...
Jag fattade ju redan då. men ville väl inte inse..

Efter nån timme åkte jag hem & det kändes för jävligt...ovissheten igen. Skulle jag höra nåt eller skulle det rinna ut i sanden?