Att man tycker mest om den som inte verkar ha samma känslor för en? Givetvis är det inte alltid så men jag kan ändå tycka att det är ganska typiskt då detta har hänt mig några gånger.
Jag ger mig den på att glömma & gå vidare & lämna killen & känslorna därhän. Men under en tid har jag ändå en smärtsam känsla i bröstet som håller sig kvar & inte vill försvinna trots tappra försök.
Jag pratade om detta med en kompis för några dagar sedan & då klämde hon en så go kommentar: Varför ska du fortsätta vara kär i någon som uppenbarligen är för korkad för att vara kär i dig och som inte förstår vad han går miste om?
Ja det kan man ju undra? :)Hade det varit så lätt så hade jag väl aldrig behövt lida av ett brustet hjärta..
När jag väl träffar någon som jag blir färälskad i & känslorna är besvarade då finns det inget som känns jobbigt, jag glider fram på moln & befinner mig i ett lyckorus.
Men innan det är uttalat om man är ett par eller inte går jag ner i en svacka, jag kan bli lite deppig & den där ovissheten är svår.
En sak som jag sagt innan & som jag fortfarande står fast vid är iaf att bli kär är inget man kan styra över. Man kan inte hjälpa vad för känslor man får för en människa. Sen kan man välja vad man vill göra med känslan..
Jag har haft fyra långa förhållanden men endast i ett har kärleken slagit till direkt & det är så jag vill ha det nästa gång med. Känns inte lika omtumlande att "lära sig" att älska någon. Men det kanske är den kärleken som är den sunda?
Jag undrar hur ofta det är så att kärleken bara blixtrar till? Man kanske helt enkelt inte ska älska för mycket? Känns som om det är farligt när känslorna är FÖR starka. Kärleken kan få en till att göra de mest konstiga saker. I vilket fall som helst så är det väldigt skönt att känna det där pirret i magen bara genom att tänka på den man håller kär. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar