Det har börjat sjunka in

& det känns inte så svårt just nu ändå. Han får väl leva sitt liv med henne då. Idag känner jag att han bara är en patetisk jävla skit som bara ser till sitt eget bästa & det är ingen jag vill vara tillsammans med. Under våra år tillsammans var det i första hand hans behov som skulle tillfredsställas. Vad jag ville var absolut inte något han brydde sig om. Eller jo han brydde sig, fast på fel sätt & jag fick inte ens tänka att jag ville göra det ena eller det andra. Att jag faktiskt inte gjorde sånt som fick mig att må bra för hans skull, det såg han inte.
Jag "fick" inte umgås med mina vänner.
Prata i telefon kunde jag inte göra.
Åka på en weekend utan honom var strängeligen förbjudet.
Att öht tänka på en veckas utlandresa med någon vän det var ingen idé.
Att ha mina barn lite extra den veckan de var hos sin pappa gick inte för det inkräktade på vår gemensamma ensamtid utan barn.
Att prata & flamsa med hans äldsta dotter det gick inte för då blev han sur & svartsjuk.
Jag fick noga välja vad jag delgav honom från mitt tidigare liv. Att prata om nån fd kille, mina graviditeter eller förlossningar det fanns inte på världskartan för det ville han inte höra talas om. Då mådde han dåligt.
Att tillåta mina barn att sova i vår säng var katastrof. Då fick han inte ha mig för sig själv.
Men att han ofta var ute, var på herrmiddagar, på konserter över helgen, pratade i telefon, berättade om saker han tidigare varit med om, om hans barns födslar det skulle inte vara konstigt...det skulle jag bara ta, vilket jag också gjorde för jag unnade honom att ha kul & jag ville att han skulle veta att han kunde säga ALLT till mig. Jag ville finns där för honom, ta del av det han upplevt innan vår tid. Jag ville lära känna honom på alla sätt. Det gjorde mig både ledsen & besviken att han inte kände det samma. Jag tyckte det var nonchalant från hans sida att inte vilja lyssna på mig & det jag hade att berätta.
Nej fy fan! Dessa jävla valen jag ständigt stod inför när jag levde med honom. Skulle jag välja bort det som gjorde mig glad eller skulle jag göra de sakerna & riskera att han blev sur? Jag SKULLE ha gjort det jag kände var bäst för mig, men jag valde alltid att ligga honom till lags....för det var väl det som gagnade mig mest just då, så slapp det bli bråk.

T.o.m när min pappa hade dött & det började dra ihop sig till begravning, ja då ställde han till med ett svartsjukebråk. Han ville inte gå med på begravningen om mina barns pappa skulle komma. Inte ens det kunde han ha överseende med, vid ett sånt tillfälle. Då håller man fan käften tycker jag & sväljer sina känslor. Jag sa att det inte var läge för svartsjuka då, utan de som kom var ju människor som ville ta farväl av min pappa, inte för att flirta med mig. Men nej det var väsen många ggr innan begravningen väl hade varit. Kändes ju kul att man fick stöttning i sorgen..
Han kunde inte ens ge mig tid för att sörja min pappa. Han sa att det kanske var bäst att jag var ensam eftersom jag hade så mycket omkring mig just då. Han tyckte alltså inte det var någon idé att umgås med mig om jag bara skulle vara ledsen. Jag säger bara: vänta & se hur du mår den dagen din pappa dör. Jag hoppas innerligt att han kanske kommer känna lite lite skuld då. Men det är nog tveksamt.

Jag känner mig bitter & förbannad på honom idag & jag tycker att han är en stor egoistisk idiot som lägger allt på mig, att han inte ser sin del i det hela. Att han svartmålar mig & inte har någon som helst förståelse för hur andra känner. Han krävde ärligthet men blev sen ändå förbannad på mig när jag sa som det var.
Tex när jag fyllde 30 år så frågade han flera ggr vilka som hört av sig & gratulerat mig på sms. Jag räknade upp alla utom en. Det var en killkompis. Jag ville inte förstöra dagen. Han frågade mig igen & jag sa ff inte att denna killen hört av sig.
Sen kom han in när jag var på toa, högröd av ilska & sa att jag hade ljugit. Han hade kollat i min mobil & såg att killen hört av sig. Jag sa att jag inte ville säga nåt eftersom han då bara skulle bli arg. Han drog ut på krogen & söp sig full & jag satt hemma på min födelsedag, ensam.
Anledningen till att jag inget sa var för att när någon kille hört av sig till mig innan & jag sagt det till honom, ja då blev han alltid sur eller arg. Svårt att veta vilket ben man då ska stå på eftersom det kvittade om jag sa nåt eller inte, utgången var ju ändå densamma, en sur & arg sambo.

En vacker dag kommer jag tacka honom för att han stålsatte sig & inte kom tillbaka till mig mer! Jag hoppas den dagen snart dyker upp!