Besvikelse

En sak som jag har tänkt på sen min pappa dog är varför mina allra närmsta vänner inte fanns vid min sida den dagen han begravdes. Det var "bara" en av mina äldsta vänner med & det känner jag mig väldigt glad & tacksam för. Det har jag sagt till henne många gånger och jag vet att hon tyckte det var skönt att kunna stötta mig där den hemska dagen. Men jag känner också en enorm besvikelse på de som inte valde att närvara. Några av dom kände min pappa väl & andra kände honom lite mindre. Men jag tycker inte att det är det som det handlar om riktigt. Utan att dom istället vill närvara för min skull, för att visa mig sin stöttning.

Visst jag vet att begravningar är känslomässigt jobbiga. Man känner sorg, smärta & iaf jag har svårt att hålla tillbaka tårarna oavsett vem det är som begravs.
Jag tror säkert att några av mina vänner hade sina skäl att inte vara med mig den dagen. Men jag kan ändå inte förlika mig med det riktigt. För mig hade det varit en självklarhet att gå på mina vänners föräldrars begravningar om det var en vän som stod mig nära. För jag vet hur hemskt det är att miste en mamma eller pappa i så ung ålder. Sen kan man visa sin stöttning på andra sätt och det har dom gjort genom att lyssna på mig när jag har haft behov av att prata. Men för mig hade det känts väldigt skönt att få ha så många som möjligt av mina nära med den dagen.

Jag kan inte påstå att detta är något som kommit emellan mig & mina vänner men jag kan säga att det sårade & att det fortfarande smärtar att dom inte var där..